En hälsning från Frida Westman

Vår bästa backhoppare på många år, Frida Westman, skickar en hälsning och delar med sig några rader om plugget, träningen och vägen tillbaka från rehabiliteringen.

När jag var 18 år flyttade jag själv till Trondheim för att satsa helt och fullt på backhoppningen. Jag hade redan innan gymnasiet velat gå på en skola där man fick utöva sin sport på skoltid, men precis innan jag började lade de ner den linjen i Örnsköldsvik. Så jag gick två år på det estetiska programmet med musik, innan jag började på Heimdal vgs (Vidergående skola).

Äntligen gick jag på en skola där jag fick hoppa och träna på skoltid, vilket var en dröm. Jag kunde träna varje dag på skolan, antingen under skoltid, innan eller efter. Tisdag, torsdag och fredag var träning en del av skolschemat. Vilket man också fick betyg i.

Mitt första år i Trondheim bodde jag på ett internat, där jag fick mat måndag–fredag. Jag cyklade till skolan varje dag, vilket tog cirka 10 minuter, där vi också tränade. Till backen tog det typ 2 minuter att gå, men oftast hade vi en lektion innan hoppning och då körde tränarna oss i en buss till backen och tillbaka till skolan för resten av lektionerna.

Mitt liv i Trondheim ser lite annorlunda ut nu. Efter att jag blev färdig med gymnasiet, för snart två år sen, har jag kunnat fokusera ännu mer på att utvecklas i backen och på det tekniska.

Tyvärr håller jag på att rehabilitera en korsbandsskada, så min vardag ser lite annorlunda ut. En vanlig vecka för mig just nu är träning, jobb (i mataffär) och lite plugg. Det känns lite lättare när man har saker att göra än att bara köra rehab varje dag.

En ny sak som jag har lärt mig på sistone är att virka, det är så mysigt och mentalt avslappnande så det har hjälpt mig otroligt mycket genom de värsta perioderna. Även fast det suger att inte få hoppa och tävla på helgerna, öppnar det dörrarna för att hitta på andra saker. Träffa familj och vänner i Sverige oftare och på ett lite “friare” sätt ett tag.

Sedan snart ett år tillbaka är jag en del av det norska laget, även om jag hoppar för Sverige. För några veckor sedan fick jag följa med laget till Japan, trots att jag inte hoppar. Utan för att göra något annat och bli motiverad till att fortsätta jobba mig tillbaka till backen. Vilket var en fantastisk upplevelse, något helt annat än Norge. Nästa år har jag också tänkt att hoppa där :)

Hälsningar Frida